Bokbloggen Med näsan i en bok har läst och skrivit om Snökupan. Hon var inte helt positiv, och om ni har tänkt läsa boken kanske ni ska hoppa över recensionen (eftersom man eventuellt kan utfärda spoilervarning) tills ni gjort det. Då kan ni kolla upp om ni håller med.
Här är länk till recensionen
Jag är helt hopplös. När jag körde till jobbet i dag hörde jag en låt av Antony & The Johnsons. Jag har hört honom förut, första gången i ett program med Leonard Cohen-låtar.
På Youtube hittade jag flera klipp, bland annat Cohens If It Be Your Will. Tårarna ville fram. Jag satt på jobbet med närmare tio timmars arbetstid framför mig och var nära att ta till lipen för en vacker röst i en vacker låt.
Sedan kollade jag TT:s utrikesnyheter. Higgspartikeln är funnen. Den är uppkallad efter Peter Higgs, som på 1960-talet förespådde dess existens. Partikeln förklarar vår existens (gud, det var nog inte du som skapade oss, trots allt). Peter Higgs är 83 år i dag och blev överlycklig när han fick höra nyheten. Sådär, då var jag nära att gråta igen.
Och härom dagen grät jag på väg till jobbet när jag hörde Klara Zimmergren berätta om ett sto vars föl dog, och efter flera timmar tillsammans med det döda fölet täckte hon över sin unge med hö. Jag gråter faktiskt bara av att skriva det.
Om det ska fortsätta så här kommer jag till slut inte att kunna vistas ute bland folk. Det räcker ju att en jordgubbe blir mosad på gatan för att jag ska gråta. Eller att en vacker sång ska röra vid mitt hjärta, som vackra sånger ofta gör.
Pinsamt.
Kort resumé: Förra våren fick jag Gamla Laholms stipendium ”främjare av ord och bild”; mycket hedrande. För prissumman köpte jag en Tempurmadrass. Jag hatade den från första stund men insåg att jag var fast med den.
Fyra månader senare fick jag nog av den skavsårsframkallande madrassen. Jag slog mig nästan blodig när jag släpade ut den till bilen och körde hem den till min mamma, som har ett mycket större hus än jag.
Sedan försökte jag sälja madrassen. Utan framgång. Jag bestämde mig för att kasta madrassen, bara för att bli av med den, men det blev inte av. Den låg där den låg, vidrig och dum. Ibland gick jag in och slog på den, med påföljd att jag fick ont i handen.
Så kom jag på den briljanta idén att jag skulle dela den och göra två gästmadrasser av den. Men månaderna gick medan jag våndades och tänkte att madrassen säkert skulle bjuda motstånd.
I stället hade den mjuknat betydligt. Tempur gillar uppenbarligen sommaren. Då blir den följsam och nästan bekväm.
I dag tog jag till kniven och skar itu madrassen. Det gick hur fint som helst. Nu kan alla som lovsjungit Tempur i alla tonarter komma hem till mig och sova fint, om än lite smalt.
Så blev det ett lyckligt slut på den fasansfulla historien om en hatad Tempurmadrass.