Värmeslag

I torsdags, på kristi himmelfärdsdag, åkte jag och tre kompisar till Bohuslän. Det var åtta grader, blåsigt och genommulet.

Hemma igen, några dagar senare, stod termometern på tjugoåtta grader. Blå himmel, het vind och envetet solsken.

Jag har några dagar kvar av tjänstledigheten, och jag har lite kvar att uträtta i trädgården. Men med värmen tog min energi slut. Jag tvingas se tiden gå utan att kunna agera som jag vill. Jag jobbar mig gärna svettig, men i den här värmen blir jag svettig utan att röra ett finger. Inte bra.

I nästan hela mitt liv har jag kämpat för att lära mig tycka om värme. Eftersom vi svenskar är ett värmeälskande folk vill jag bli accepterad och vara en av alla som hyllar sommaren, som lever för den hela året, längtar och inte mår riktigt bra förrän den är här.

Varje år har mitt primära mål varit att älska värmen. I år hann jag inte förbereda mig. Maj har varit sval, men enligt meteorologerna normal, och jag såg fram emot några dagar med solsken, runt tjugo grader och svalkande vind. I stället överfölls jag av värmeslag, en fet smäll mitt i ansiktet. Och jag insåg att det är kört.

Jag avskyr när det är för varmt. Så ser den eländiga sanningen ut. Nu får jag verkligen skämmas. Jag har redan skämt ut mig genom att påstå att jag tycker om november, men det här är ännu värre. Jag trampar på den svenska folksjälen.

I Sverige SKA man älska sol och värme, annars är det något fel. Det tog mig en halv dag att inse att jag inte heller i år kommer att nå mitt mål. Och ytterligare en dag innan jag bestämde mig för att sluta skämmas.

Jag har lika stor rätt som alla andra att klaga på vädret. Och att inte behöva rätta mig i ledet och tycka som alla andra.

Sommarkvällarna är ljuvliga, ända tills man ska gå och lägga sig och sovrummet är för varmt. Sommarmorgnarna är ljuvliga, om man kan hitta en plats i skuggan. Men resten – det som är är mitt emellan – det kan jag vara förutan.

Jag hoppas att det kommer en uppfriskande regnskur snart. Så att alla försommarens dofter frigörs och kommer mig till mötes.

Skriva om eller klippa och klistra

Min första skrivmaskin var en röd Olivetti Valentine. Den bar jag med mig ut i skogen, satte mig i en glänta och skrev. Under några år som tonåring ”försörjde” jag mig (behövde ingen vecko- eller månadspeng) på att skriva noveller i en tjejtidning. Alla novellerna knackades ner på Olivettin.

Sedan började jag jobba på en tidning, kom för första gången i kontakt med datorer och min kärlekshistoria med Olivettin fick ett sorgligt slut. Jag tappade styrkan i fingrarna och kunde inte längre trycka ner de tangenter som nåddes med lillfingrarna.

En elektrisk skrivmaskin inhandlades. Därefter ytterligare en. I den sistnämnda kunde man byta typsnitt och sätta in ett raderingsband, vilket var en smärre revolution. Tidigare var det XXXXX som gällde när jag skrev fel. Men kanske var jag mer eftertänksam, eller mer noggrann, för det var aldrig speciellt mycket XXXXX på sidorna.

Att skriva om var inte direkt aktuellt, det var jag nog för lat för.

Långt om länge kom datorn in i mitt privata liv också och underlättade skrivandet på många sätt. Nu gick det att klippa och klistra, flytta stycken, stryka meningar och lägga till i efterhand. Men det märkliga är att jag skriver om mina manus betydligt fler gånger nu än jag någonsin gjorde när jag skrev på skrivmaskin. Jag printar ut på papper, läser, stryker, gör anteckningar i marginalen. Sedan öppnar jag ett nytt dokument och skriver in alltsammans igen. På vägen mellan hjärnan och fingrarna händer mycket, texten bearbetas och förändras.

Snart börjar jag skriva om och skriva in manuset till min nästa roman för tredje gången. Den här gången i redigeringsfasen. Lite långsammare, mer eftertänksamt, mer på allvar.

Ondskans pris – recension

Set Mattsson: Ondskans pris (Historiska media)
Recensionen har varit publicerad i Hallands Nyheter

Nästan dagligen kan vi läsa i tidningar och se på tv om våld och dödsskjutningar i Malmö, som allt mer utmålas som ”skräckens stad”, mest beroende på att det ger bra rubriker.

I Set Mattssons debutroman ”Ondskans pris” får läsaren följa med till detta våldets Malmö, med den skillnaden att handlingen är förlagd till 1940-tal, och månaderna efter krigsslutet. Transporterna med offren för nazisternas illdåd väller in, och sjukhus, skolor, museer och andra större byggnader görs redo att ta emot dessa överlevande, för att senare slussa dem vidare till andra delar av landet.

Ett knappt dygn efter att en transport anlänt mördas en ung polsk kvinna på det tillfälliga flyktinglägret, och kriminalöverkonstapel Douglas Palm får i uppgift att utreda dödsfallet. Men ledtrådarna är få och flyktingarnas vilja att uttala sig är begränsade. Samtidigt härjar en pedofil i Malmö, en man som använder alltmer desperata metoder för att snärja småflickorna i sitt nät. En rad spektakulära inbrott tar också fokus och personal från mordet och till slut tvingas polisen mer eller mindre lägga ner utredningen.

Något år senare anmäler en kvinna att hon blivit våldtagen, och snart påträffas en annan kvinna död i ett buskage. Den döda visar sig vara polska, och vistades i samma flyktingläger som den mördade. Kan de två morden ha något samband?

Set Mattsson har gjort ett grundligt researcharbete och bland annat sökt upp och intervjuat poliser som var verksamma den aktuella tiden. Miljöbeskrivningen av ett Malmö i efterkrigstid är noggrann, tidsmarkörerna medvetet placerade och viljan att skriva realistiskt är påtaglig. Till en början låter jag mig villigt ledas in i berättelsen. Jag uppskattar Douglas Palm och hans hustru Anna, som arbetar på det flyktingläger där mordet av den polska kvinnan begås, och tar villigt chansen att lära mig lite mer om det som hände och påverkade människor efter krigsslutet.

Men efter ungefär 200 sidor börjar berättelsen vackla och tempot sjunker drastiskt. Det blir för många trådar, för mycket som ska berättas. Somligt hör inte ens till huvudintrigen och borde ha rensats bort. De över 400 sidor som boken omfattar är minst 100 för många.

Lite omständlig blir också författaren stundtals men det är sådant som säkert kan slipas bort till nästa bok. För det blir fler böcker om kriminalöverkonstapel Palm.

Den som söker efter en mysdeckare, med ett rosafärgat nostalgiskt skimmer, får söka någon annanstans. I ”Ondskans pris” finns nästan bara förlorare. Och Malmö ser inte ut att ha varit en fridsam stad på 1940-talet heller.