månadsarkiv: april 2012

Annan dygnsrytm

Postat av

Jag har i stort sett enbart jobbat kväll i över tjugo år. Det innebär att jag kommit hem sent, lagt mig ännu senare och somnat, i bästa fall, före klockan 02.00. Vid niotiden nästa morgon har den nya dagen börjat, och jag har i alla år njutit av att inte behöva stressa iväg till jobbet på morgonen. Under semestrar och andra ledigheter har jag noterat en förändring i min dygnsrytm. Jag har suttit framför teven på kvällarna och gäspat stort vid halv nio. En kopp te har hållit mig vaken i ytterligare ett par timmar, sedan har jag längtansfullt sneglat åt sängen. Efter att ha läst några sidor i en bok har jag somnat, och vaknat utvilad tidigt nästa morgon.

Tillbaka på jobbet har jag aldrig haft några problem att hålla mig vaken, jag har varit som piggast vid midnatt.

Men den där förskjutningen som sker vid ledighet är märklig. De senaste två veckorna har jag vaknat före sju, gått upp före halv åtta och extremt långsamt mött morgonen, ätit frukost och varit redo för dagen före klockan nio.

Jag som avskyr tidiga morgnar. Men jag skyller på ljuset. Jag har svårt att se mig själv kvista upp klockan sju en vintermorgon och drälla omkring i huset till ingen nytta.

Fast det är klart: tända stearinljus, eld i kaminen, en mugg nybryggt te och tidningen. Det låter inte alldeles tokigt.

Fy, jag blir nästan rädd för mig själv.

Mest trädgård just nu

Postat av

Jag blev i princip klar med inlagan till boken om Cayenne strax före påsk. Nu återstår bara förord och sista kapitlet, som jag ett tag befarade skulle bli det sämsta tänkbara: en död huvudperson. Men efter att Cayenne varit inlagd på djurklinik ett par dygn och fått dropp kom han hem som en delvis ny katt. Problemen fortsatte när han började kräka av sitt torrfoder, men nu ser det ut som om även de bekymren är över.

Äntligen kan jag slappna av och börja njuta av min tid. Då får jag ångest av att det är så fruktansvärt mycket jag ska göra i trädgården. Ändå är det inget revolutionerande, jag ska bara försöka få ordning överallt. Jag kommer aldrig att hinna, tänker jag och spanar mot regnhimlen. Så kommer några dagar med lätt solsken och ångesten släpper. I dag när jag städade i en liten rabatt njöt jag för första gången. Det blir nog bra, och jag ska nog hinna.

Att jobba i trädgården är som att skriva en roman. Det finns stunder då jag tvivlar på allting. Och det finns stunder då jag vet att jag är på rätt väg och att jag kommer att slutföra projektet precis som jag tänkt mig.

I maj ska jag börja jobba med min kommande roman igen. Då blir det bara trädgårdsjobb på eftermiddagarna. Det ser jag fram emot.

Rekviem i Villette – recension

Postat av

Ingrid Hedström: ”Rekviem i Villette” (Alfabeta)
Recensionen har varit publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter.

”Rekviem i Villette” är femte delen i Ingrid Hedströms serie om undersökningsdomare Martine Poirot. Här möter vi Martine som ung juridikstudent under tidigt 80-tal. En seriemördare, kallad Mammamördaren, härjar i Bryssel och sysselsätter den unga Martines tankar och intresse. En ung kvinna mördas i samma studenthem som Martine just flyttat in i, och ett litet barn blir lämnat moderlöst. Det visar sig att barnet inte var den mördade kvinnans, och att kvinnan inte var den hon utgav sig för att vara. Men mordet blir aldrig löst.

Tolv år senare söker detta barn, Caroline, upp Martine Poirots tidigare notarie och nu privatdetektiv, Julie Wastia, för att få veta vem hon egentligen är. Det är en till synes ganska okomplicerad fråga men den sätter igång en räcka händelser, och snart är en mördare på jakt efter tolvåringen.

Samtidigt utreder Martine Poirot ett trippelmord och upptäcker kopplingar till mammamorden i hennes ungdoms Bryssel.

Möjligen är det ett par sammanträffanden för mycket i Ingrid Hedströms nya roman. Men jag har överseende med det, för det är en sinnrikt komponerad, om än en smula komplicerad, deckare med hög spänningsnivå och sedvanligt fin miljöbeskrivning. För att vara en fiktiv plats är Villette oerhört väl beskriven; jag ser varenda gata och vartenda torg framför mig.

Som så många andra deckarförfattare söker Ingrid Hedström ursprunget till sina intriger i gången tid, men till skillnad från de flesta känns det som en naturlig del av berättelsen, i synnerhet den här gången när vi förutom upprinnelsen till mordgåtan även får möta den unga Martine.

Ingrid Hedström har alltid något intressant att berätta och är väl värd att läsa.